Tid är liv.

I samma sekund som Katti bad oss att välja en bok eller film som kunde representera vårt samhälle visst jag direkt vilken jag skulle välja. Första gången jag kom i kontakt med Micheal Endes MOMO eller kampen om tiden var i i grundskolan då masthuggsteatern hade satt upp den. Detta är fortfarande efter rätt många teaterföreställningar mitt starkaste teaterminne och de som gjorde att jag kom att älska teaterns galna och underbara värld. När jag några år efter råkade på boken om MOMO läste jag den med helt andra ögon och har kommit att betyda väldigt mycke för mig.

Kortfattat (för er som inte var där) handlar boken om den föräldralösa flickan Momo som kommer till en stad där hon charmar såväl vuxna som barnen med hennes förmåga att lyssna. En dag kommer de gråa männen till staden och får de vuxna att öppna konton där de sätter in sparad tid. Men den sparade tiden går egentligen till de gråa männen och inte alls något man kan ta ut sen i framtiden.

" Ingen människa tycktes inse att det i själva verket var något helt annat man sparade på, när man trodde att man sparade tid. Ingen ville erkänna att hans eller hennes liv hela tiden bara blev fattigare och enformigare och tristare och kallare. Men barnen fick däremot känna av den saken, hur tydligt som helst, för numera var det ju ingen som hade tid med dem heller. Men tid är liv. Och livet bor i hjärtat. Och ju mer människorna sparade in på detta, dess fattigare blev de." (sid 87 ur Momo eller kampen om tiden.)

Boken passar in var somhelst när som helst och till vem som helst.