reflektera över sitt lärande.

Att se tillbaka på processen är att åskådligöra sitt lärande. Det är en utav anledningarna till att man ska dokumentera allt man gör. Bloggen är ett sätt att göra detta men även (i alla fall för mig) att reda ut tankar på. Efter att ha landat lite efter vår fantastiska performce så ser jag plötsligt hur allt det vi har gjort har lett fram till en bra "produkt"
Vi har jobbat hårt, kanske hårdare än någon annan grupp pga att vi faktiskt var 14 stycken och en enda gestaltning. Det var skönt att det gick så bra för det bevisar att trots att man har olika erfarenheter och ska jobba mot olika åldrar (1-19 år) så kan man med rätt verktyg enas under en samma fana. Idag blev svaret tydligt om hur man lyckas med detta. Allt började med att vi fick skriva 10 ord var med tankar om orden "berättelse" och "samhälle" sedan fick vi individuellt skapa ett samhälle av skräp. Vi delades sedan in i grupper med de samhällena vi tyckte stämde bäst med sitt eget. Där arbetade vi fram varsin lite performcen som senare kom att bli materialet till den slutgiltiga produken. Är man en stor grupp så är detta ett smart sätt att göra något gemensamt på. För alla kommer känna att de på något sätt fått vara med och bestämma i arbetet.

Veckan som ledde fram till själva redovisningsdagen kom att handla om mest tekniska och praktiska saker. iaf för mig. det skulle pratas med tekniker, skriva körschema, sätta ljud och ljus. På fredagen klaffade allt och diskussionen som kom efter var väldigt intressant att lyssna och ta del utav. Fredagen var en utav de dagar jag är som mest stolt över under terminerna på lärarutbildning.

Med båda fötterna stadigt på jorden.

Dags för att summmera veckan som gått. syftet med veckan har varit att få ihop en performence utifrån de materialet vi hade innan. Tidigt i veckan hade vi en sorts övertro att allt skulle vara med men beslutet togs att less is more och en del utav det vi hade gjort innan tappade meningen i det nya sammanhanget.


Bengt tog en sväng förbi för att se hur det gick för oss. Vi gav vår performence ett namn, demokratiskt vald i klassisk röstning. Ett namn jag för tillfället inte riktigt kommer ihåg för jag kunde inte riktigt förstå det. hjälp mig nu om jag har fel. - Undertryckt uttryck

Tänker vara brutalt ärlig här och reflektera lite över min egna process (som fortfarande är i full gång.) Jag har svårt att vara kreativ och släppa lös min fantasi i den här situationen. Ofta kastar jag mig in i saker med huvudet före och är inte rädd för att göra bort mig. Varför är det anorlunda den här gången? Jag tror att det beror på att jag har svårt att luta mig tillbaka och släppa lös tankarna med personer som jag inte riktigt känner. Tidigare, i liknande situationer har jag fått "god" tid att lära känna mina samarbetspartners innan arbetet mot en "produkt" satts igång. Nu är det istället själva processen som har fört oss närmre.

Såg Tim Burtons Alice i underlandet. Är man ett Burton-fan som jag så ska man verkligen se den. Alice i underlandet är ett perfekt bevis på hur skruvad fantasi kan vara och hur underbart resultatet kan bli. Hade gett vad som helst för att fått vara en fluga på väggen när Lewis Caroll skrev boken.

Tänkte avsluta med ett citat från filmen.

Hattmakaren frågar Alice om han har blivit galen. Alice svarar

-I'm afraid so. You're entirely bonkers. But I'll tell you a secret. All the best people are.


.

Bye bye honeymoon..

Som Petra tidigare har nämnt har vi befunnit oss i smekmånadsfasen. Allt är fint och fluffigt och allt flyter på bra. Idag lämnade vi det stadiet. Idag gick det lite trögare och vi börjar alla undra vad vi vill mena med vår preformence. Men det är också vårt ifrågasättande som kommer föra detta vidare. Jag är väldigt tacksam över att Nike och Mattias kommer in imon med nya ögon. det är nämligen precis vad vi behöver.

Fick turen att sköta ett sokratiskt samtal idag. Det var väldigt läskigt men utmanande å spännande. Äntligen börjar det falla på plats och man börjar se vilka "texter" som lämpar sig för sokratiska samtal.

over and out

Att arbeta i grupp..

Här ligger jag nerbäddad i min säng med feber. Får det ibland och lika fort som de kom är det borta igen. Men jag hoppas att det går bra med planering och sokratiska samtal och allt som nu händer idag.


Att arbeta i grupp har tidigare varit rätt smärtsamt och ännu värre har det varit när det kommer till att skapa. massa viljor och tankar och önskningar ska försöka bli ett. Men med den här gruppen och i den här kursen har det än så läge varit precis tvärtom. Det går nämligen jätte bra och det är väldigt roligt att försöka foga ihop allt. Tror att det som gör att det går så bra är att vi har väldigt bra material att utgå ifrån. Vi har alla respekt för de andra gruppernas tidigare preformence och kan ju bara tala för vad jag själv tror här.. och det är att vi kommer göra en väldigt bra gestaltning när det är dags.


Hittade en video/musikvideo som påminde om något vi tidigare sett. Men detta går lite fortfare så försök hänga med :)

Väntan.

Borde skriva mer om mitt samhälle och lägga upp bilder på de men av lathet får de göras ihelgen. Idag satte preformence-planeringen igång. Kan inte säga något om själva slutprodukten men processen har gått hiskeligt bra. Vi kompleterar varandra väldigt bra. Jag dönar på i 120, jag är en person som saknar mellanläge, speciellt när det kommer till att vara kreativ och skapa. Har ni inte märkt detta än kommer ni snart att göra det. När jag känner för något känner jag väldigt starkt och jag räknar blint med att alla brinner lika starkt och tänker likadant som jag, vilket folk inte gör. Tro de lr ej ;) Hur som helst så behöver jag människor som bromsar (i bra mening) och får mig att stanna upp genom att ställa frågor som -varför? och -hur tänker du nu?

Till gruppen- (ni andra kommer förstå efter tisdag) Jag fick vänta på spårvagnen i 10 min efter vårat möte. försökte in i de längsta att behärska mig och inte göra något åt min väntan. Jag försökte hålla ut. Jag misslyckades totalt.. Jag hoppas att eran förmåga att ha tålamod att inte göra något åt eran väntan smittar av sig på mig.

Jag börjar samla på mig kunskap om sokratiska frågor och jag upplevde att de under dagen har kommit upp massa material till sokratiska samtal och jag hoppas att vi får öva mer på detta. Så att man verkligen förstår och vågar släppa rinken och ge sig ut på den sokratiska isen.

Ha en trevlig helg!

Tid är liv.

I samma sekund som Katti bad oss att välja en bok eller film som kunde representera vårt samhälle visst jag direkt vilken jag skulle välja. Första gången jag kom i kontakt med Micheal Endes MOMO eller kampen om tiden var i i grundskolan då masthuggsteatern hade satt upp den. Detta är fortfarande efter rätt många teaterföreställningar mitt starkaste teaterminne och de som gjorde att jag kom att älska teaterns galna och underbara värld. När jag några år efter råkade på boken om MOMO läste jag den med helt andra ögon och har kommit att betyda väldigt mycke för mig.

Kortfattat (för er som inte var där) handlar boken om den föräldralösa flickan Momo som kommer till en stad där hon charmar såväl vuxna som barnen med hennes förmåga att lyssna. En dag kommer de gråa männen till staden och får de vuxna att öppna konton där de sätter in sparad tid. Men den sparade tiden går egentligen till de gråa männen och inte alls något man kan ta ut sen i framtiden.

" Ingen människa tycktes inse att det i själva verket var något helt annat man sparade på, när man trodde att man sparade tid. Ingen ville erkänna att hans eller hennes liv hela tiden bara blev fattigare och enformigare och tristare och kallare. Men barnen fick däremot känna av den saken, hur tydligt som helst, för numera var det ju ingen som hade tid med dem heller. Men tid är liv. Och livet bor i hjärtat. Och ju mer människorna sparade in på detta, dess fattigare blev de." (sid 87 ur Momo eller kampen om tiden.)

Boken passar in var somhelst när som helst och till vem som helst.

Närvarande men ändå inte där..

Nu har första veckan på Gestaltningen gått och på många sätt har jag inte lämnat förvirringstadiet men för en gångs skull tycker inte jag att det är speciellt jobbigt. Vårat klassrum ser just nu ut som New yorks tunnelbanesystem med den färgglada tejpen som korsar varandra över hela rummet och sammanlänkar våra samhällen. Mitt samhälle bygger på "skådespel", "erfarenheter" och "det var en gång.." När jag skulle börja välja ut saker och börja bygga på mitt samhälle blev det någon slags skapelseberättelse ur ett vygotskij perspektiv. Att bygga samhällen med skräp är ju något som jag är övertygad fungerar med barn i alla åldrar. Kanske hade man istället valt för de riktigt små barnen att be dem bygga sitt drömhem eller en drömstad.

Var gällande de sokratiska samtalen känner jag att jag måste nog få vara med om detta några gånger till för att kunna uttala mig om.

Ha en trevlig helg!